härromdagen, var det ett år sedan min morfar dog. min riktiga morfar. min biologiska morfar.

tänker på hur det skulle vara att bli överkörd av en buss och vad man skulle tänka när man ligger där, hjälplös och döende?

vad gör man?

när jag k0m in till mamma för ett tag sedan så plockade jag upp ett minnesalbum som hon gjort över sin pappa och jag bläddrade fram till en sida där det stod.

''älskade pappa kan man inte ringa till himmeln.''

jag bröt ut i tårar på ett par sekunder, det var nog en av de sorgligaste meningar jag någonsin läst i hela mitt liv, att komma på att man inte kan ringa sin pappa, att glömma att han egentligen inte finns i ens värld längre.

vad jag kan minnas så spelades erik claptons tears in heaven på morfars begravning som jag och min bror råkade komma försent till, men jag känner inte någon skam över det, för om jag uppfattat min morfar rätt så var det något han skulle kunna göra med.=)

jag saknar faktiskt hans röst, hur den speglade av värme när man talade med honom eller när han skrattade och sa att han inte förstod min norrlänska.

för även om vi hade lite tid tillsammans så kommer jag att minnas honom för den jag såg när jag var yngre och inte som den man som förra januari blev påkörd av en smitare, jag kommer att komma ihåg bill lindblom, för den man han var, full av livsglädje.

RIP Bill Lindblom -  morfar till Sara och Magnus, norrlandsbarnbarnen som han egentligen såg för sällan.

puss