jag känner mig som en måndag men någongång kommer jag att vara lördag.

om man såg henne så tittade man bort, snabbt blinkade mot vinden som piskade framåt de starka doften av kaffe, sorten som maldes nere vid kvarnarna av dem, de som egentligen inte ville vara där.

koppen - som var gjord av ben från en av dem, dem som inte ville vara där.

vinden som nu sjöng sitt raseri över dem drog sig nu hårdare neråt för att krafsa på deras skinn.

i skräcken hukade dem sig ner för att inte bli den vars raseri föll.

koppen skallrade i ögonen på dem innan golvet fyllde deras ögon.

blicken hon flöt brände  deras skinn, i väntan om att få krafsa så att ben kom fram, ben som på koppen.

kaffet stank då hon sökte girigt över deras kroppar - de som egentligen inte ville vara där.

whatever man......