jag känner mig som en måndag men någongång kommer jag att vara lördag.

om man såg henne så tittade man bort, snabbt blinkade mot vinden som piskade framåt de starka doften av kaffe, sorten som maldes nere vid kvarnarna av dem, de som egentligen inte ville vara där.

koppen - som var gjord av ben från en av dem, dem som inte ville vara där.

vinden som nu sjöng sitt raseri över dem drog sig nu hårdare neråt för att krafsa på deras skinn.

i skräcken hukade dem sig ner för att inte bli den vars raseri föll.

koppen skallrade i ögonen på dem innan golvet fyllde deras ögon.

blicken hon flöt brände  deras skinn, i väntan om att få krafsa så att ben kom fram, ben som på koppen.

kaffet stank då hon sökte girigt över deras kroppar - de som egentligen inte ville vara där.

whatever man......

Tiden är inne mina damer och herrar, Jonas ska dö.

har dragit ut på det mer än tillräckligt vid det här laget, fattar inte varför det är så svårt med det?

typiskt mig, jag orkar aldrig ta itu med saker som jag lämmnat bakom mig men någon gång ska jag väl oxå göra det som är halvjobbigt.

eller nej, jag tar tillbaka det.

Det ska bli ett sant nöje att döda honom.

puss

 

(Jonas, är en påhittad person, Jag ska med andra ord inte döda en människa, bara en karaktär i mitt skrivande. skrämde jag dig där eller?)

i dag ska jag inte berätta om mitt liv, för.. eh jag orkar inte och det är inget kul som har hänt i helgen... buhu xP

så idag blir det en Sara-histora.

JA! :D

men iaf det är en liten mörk historia som jag skrev ihop härom kvällen innan jag gick och la mig, jag gillar den.

puss( och ja, jag vet att jag är hemsk och blabla, jag vet det redan^^)

Hon stirrade ner på kroppen, förstummad över sin egen brutalitet, hade hon inte skakat av förtjusning då hans huvud hade öppnat sig och förstört resterna av hennes nya klänning.

Han hade alltid varit dömd att dö. Hon släppte hammaren som slog med en duns i golvet då hon vände sig om och sprang nerför grusgången de tillsammans hade planerat ut den korta biten till huset där köksdörren fortfarande spred ett sken av värme mot henne och hon log kort åt dess vänlighet innan hon snabbt stängde den och tog ut den bit av glas som hade fastnat i det högra låret av hans sista försök att göra henne illa.

Hon slängde ner glasbiten i vasken och stirrade smått förhäxat på blodet som antagligen var från både han och henne, de hade varit en och samma en gång i tiden, precis som blodet som flöt ihop hade de var oskiljaktiga, nu var det bara förstört, men hon var närmare sanningen än var hon varit på flera år just nu i det ögonblicket som fick hennes kropp att vibrera av den kamp som pågick medans hon studerade det snedvridna leendet som kastades tillbaka på hennes ansikte från reflektionen i fönstret, hon hade vunnit.

Hon visste att hon skulle bli tvungen att göra något då hon försiktigt öppnade dörren igen för att se om någon var uppe men innerst inne visste hon att ingen hade brytt sig om deras skrikande, de hade aldrig gjort det förut så varför skulle de göra skillnad just den här kvällen?

Hennes steg snabbades ofrivilligt på av små löjliga saker som att det blåste till i buskarna eller av de små tomtarnas blickar mot henne, de var de första som skulle få dö efter honom. Hon skrattade elakt mot tomten som inte visste vilket öde som väntade den nu när hans enda beskyddare var borta.

Det hade börjat dragit kallt och hon drog åt sig koftan som fortfarande doftade av honom, det var det som var lustigt, man kunde alltid känna honom på avstånd även om hon inte såg honom. Likt en varningslampa som drog igång så hon skulle hinna se upptagen ut eller vara den som han hade krävt att hon skulle vara.

Allt för att slippa hans vrede.

Men nu var det slut. Hon öppnade dörren till det gamla växthuset och ställde sig rakt i pölen av hans död och såg med avsmak ner på hans uppspärrade ögon som fortfarande var i chock över hennes beslut att äntligen få slut på deras lidande, att det blivigt han som dragit det kortaste strået hade bara varit ett vågspel, hon hade tagit sina kort och spelat dem för att komma ut som den vinnare hon hade varit innan hon hade lagt sina ögon på hans fördömda ansikte.

Hon böjde sig ner och drog pekfingret genom hans blod som börjat koagulera av hans död och strök ut det över sina kinder, förut hade det bara varit hennes eget blod som fått rinna nerför där allt för många gånger, det var dags för ombytelse och hon slöt ögonen ett par sekunder och drog in den märkliga doften av järn som borde gjort henne illamående då hennes eget alltid hade gjort det.

Men det var inte hennes, hon hade inte varit den som fått offra sig för blodutgjutelsen denna gång.

Hon reste sig upp igen och insåg att hon skrattade högt utan att kunna förstå varför, hon skulle säkert till helvete för vad hon hade gjort men helvete skulle inte bli hälften så hemskt som hennes liv hade varit, hon skulle nog klara av att hamna i helvete med.

Hon såg på honom igen, studerade den man han varit och den han hade blivigt under åren tillsammans.

Hon tänkte säga något men ångrade sig, visste att ord var något han aldrig hade hört på eller ens försökt att göra det, aldrig hade han hört hennes böner, hennes rop om att han skulle skona henne så varför ens försöka säga något när hon visste att han inte skulle lyssna i alla fall.

Det ekade då hon vände sig bort igen, numera beslutsam över vad som skulle hända och vad som inte skulle göra det då hennes fötter lämnade spår av blod efter sig då hon gick tillbaka till huset och såg ner på hans avkomma, de var så lik honom, men hon visste att det bara var en yta, de hade aldrig varit på någon av deras sida, de skulle få det bättre än att vara med de som hade gjort deras liv till ett helvete efter att först gett dem det.

Hon smekte deras huvud med hans blod som fortfarande fanns kvar på hennes hand och lämnande deras rum och gick till köket där som förut hade varit hennes plats att gömma sig och tog fram en av de knivar hon brukade använda till kött som hon visste var vass då hon hade slipat den själv bara för ett par dagar sedan och satte sig ner vid köksbordet, här fanns hennes liv, hennes yta, allt som hon trodde att hon hade ståt för fanns samlade i huset, allt.

Hon måttade inte ens när hon med ett snabbt hugg körde in kniven i bröstkorgen där hon trodde att hennes hjärta skulle sitta, det enda som hördes när kroppen punkterades var en lång utdragen andning av smärta, så lik de alla andra gångerna då hon hade fått utstått det skrek hon aldrig, då hade han vunnit om hon skrek, tiden verkade stå stilla och hon släppte handtaget och lutade sig bakåt likt det offer hon var åt hela förhållandet, smärta kunde hon sjukligt nog hantera efter alla år av ärr hennes kropp redan hade.

Hon log trots sin död, helvetet väntade fortfarande på henne.

eh ja, jag vet inte om jag borde skriva men det är ju min blogg så jag antar att jag har rätt att skiva vad jag vill.

sitter och funderar lite på mitt skrivande, går lite segt, det känns som att fantasin har stannat av ett tag, jag vet inte om det är jag eller om det är på grund av saker som har skett på den senaste tiden.

kort sagt, jag vill in i min värld igen!

den är bättre när den riktiga suger (inte för att den gör det nu men jag saknar min egna värld)

tror ärligt att jag känner och tänker som jag gör just nu för att mitt eget liv har varit så dramatiskt på den senaste tiden, och min värld(i mitt huvud allså) inte har hunnit smälta det som har skett, och jag gillar det inte, jag vill processeara saker fort, helst bara två dagar, sen får det räcka med att grubbla över saker.

måste leva på djupet igen för att känna

puss

provade skriva en liten typ sammansättning av min ''bok'' hahaha jag vågar inte ens kalla det för det då jag inte anser mig vara värdig att gå i samma titel som författare.men jag hoppas det duger som tonårslektyr i värsta fall^^

puss// Sara

Frusna hjärtan 

Här är historien om Mina, den krossande flickan som lever för att hämnas de som förrådde henne och hennes svekfulla partner Velcan som aldrig lyckas vara henne trogen, en berättelse genom sekel av sorg, glädje, blod och vetskapen om att du inte passar in.

Att komma på att livet inte bara handlar om hämnd utan om förståelse.

obs, detta är en kort liten historia utan fortsätting jag gjorde för typ något år sedan. ingeting fancy.

försökte att få fram en känsla av obehörgihet då jag skrev den men vet det tusan om jag lyckas allså...... om ni orkar, kommentar vad ni tyckte.

Om jag bara kunde säga hur det kändes.

Att älska. Det var den enda känslan jag skulle missa i detta liv. Och det var förjäkligt.

Mitt namn är Elizabeth Mary Ellison. Och det här är min historia.Vi kan börja från början. Jag är född i Michigan, USA. En vanlig liten småstad som du aldrig har hört talas om med människor som du sett tusen gånger.

jag hade en vanlig uppväxt, mamma pappa. Jag ni vet hela det där köret man läste om i tidningarna. Jag var normal som tonåring, hade en pojkvän, lyssnade på musik och älskade att skvallra som alla andra genomsnittliga tonårstjejer gör.

Jag var normal. Helt normal, en vanlig människa som man aldrig skulle märka av om det inte vore för att jag hade det vackraste leende som fanns i min stad, ja det var åtminstone det min mor brukade påstå, att jag var den vackraste flickan som fanns i hela min lilla stad. Det var nog sant. Jag var en skönhet.

Den skönheten blev min död.

Nu är jag inget.

Bara en skugga av mitt forna jag och det enda som håller mig kvar i det mänskliga samhället är den starka känslan av att jag inte är färdig än med mitt liv som slutade så tvärt.

Jag hade fortfarande inte vid detta tillfälle begripigt att jag bara var ett verktyg i en större plan som min mördare hade rullat i gång.  Ja han var min mördare. Många skulle nog se honom som en befriare, en välsignelse i detta eländiga liv där alla måste dö en dag. Jag såg honom bara som den han var i dag. Kall.

Men strunt samma. Det var min död vi pratade om för tillfället. Jobbig historia. Det vanliga. Jag var ung, dum och föll den första mannen som överöste mig med komplimanger och pengar, speciellt det där med pengar var en viktig del av min död. Tyvärr så är jag fortfarande besatt av dem. har inte lärt mig min läxa än antar jag.

Jag var som sagt ung och dum och det enda ledde till det andra och vips så hade jag ramlat av pinnen som skulle hålla upp min mänsklighet. Jag kräver ingen uppmärksamhet för att dö. Det gör alla och det finns betydligt värre sätt att göra det på än vad jag gjorde och det jag blev mest besviken på var att när jag låg in i det sista och rädslan hade lämnat mig tillsammans med hoppet om att det inte var en ängel som kom med ljuset och höll om mig till himlen. I stället fick jag se hans ansikte. Leende. Det var inte en vacker syn kan jag säga för mig som precis hade gått igenom min egen död och såg min lieman leende väntade igen som han ville göra om det hela. Han hade nog gjort det om han kunnat.

Han hade sagt ord om jag var perfekt och som jag nämnt, det var min skönhet som blev mitt fall och jag ångrar i dag att jag inte hade förståndet att gömma mig undan alla män som hade velat mig väl och uppvakta mig. i dag litade jag inte på dem. hade man en gång bränt sig på elden så var det lätt att inte leka med tändstickorna vilket är jobbigt då det är just den känslan som jag fortfarande sökte i mitt miserabla läge som folk skulle döda för. Själv hade jag ingenting för det. Jag hade försökt att ta livet av mig åtskilliga gånger utan effekt. Till slut hade jag gett upp och brutit mig lös från det elände som hade förföljt mig hela livet och funderat på om jag skulle gå med i nunnekloster för att slippa mitt lidande av sukta efter kärlek som aldrig skulle komma och försöka att söka förlåtelse åt den gud som inte hade släppt in mig när jag hade dött.

Tänk dig själv vad jag har stått ut med under årtionde som den jag var i dag, en utstött, en av de ovälkomna som varken himmel eller helvete släppte in längre, vi var en förpestad sort som försökte att ta sig fram i det evigt sjunkande hoppet om att lycka en dag skulle komma och befria oss från det som hade i många fall blivigt påtvingade att bära den förbannelse som jag kallade det.

Jag själv hade varit ganska ung då jag hade blivigt uppslukad av hans hemska sinne och hade glatt gått med på att låta honom göra vad han ville med mig, jag var trots allt den flicka som kunde få allt jag ville och hade haft ett lyckligt liv, jag visste ingenting om död eller lidande innan han visade mig det, att dö ska inte vara lidande men han hade sett till att de hade hittat varandra då han hade utan nödvändighet tömt hela min kropp på blod innan han hade stött in dolken i mitt hjärta. Det var därför jag var så vit. På det sättet skilde jag mig snabbt från de andra som fortfarande hade sitt blod kvar, för vi blöder om någon hugger oss, tro inget annat. Det är därför vi kunnat ta oss fram så länge, vi ser ut att leva, vi andas, vi äter vi blöder, vi skrattar och vi gråter. Men vi känner egentligen inte. Inte något. Allt är en fasad, Ett värn för att kunna smälta in i mänskligheten för att inte se vilken pest och böld vi var på den egentligen.

Det enda man kan se oss för vad vi egentligen är att läsa en ramsa som jag inte tänker lära er både för ert eget bästa och för att inte avslöja den ondska som döljer sig bakom visa ansikten som skulle vara för mycket för ett mänskligt öga att se utan att svimma av skräcken eller gå in i chock och det är inget jag önskar någon av er.

Jag är född ur en ondskans hand men visste alltid att jag aldrig passade in vid hans sida då det alltid tog emot att göra saker som han krävde av mig. det finns både goda och onda av oss. Fast det beror på vem som ser på gott och ont, visa skulle säkert påstå att vi inte ens förtjänade en titel som varken god eller ond då vi var som grå skuggor som alltid stannade i gränslandet mellan den linje som inte nuddar någon av sidorna, vi kan bara dra oss åt ett håll men aldrig riktigt vidröra vid känslan av varken ond eller god, vi kan känna illusionen men vi kan aldrig riktigt hata eller älska vilket grämde mig till det yttersta då jag hela mitt korta liv hade längtat efter att få känna på kärleken innan det släcktes och jag inte längre inte kunde känna.

Mitt namn är Elizabeth och jag har varit här i bland er i 203 år.