jag känner mig så otroligt ensam utan min fina fästman att komma hem till efter jobbet, men jag vet att han älskar hålla på med militären så jag antar att det som gör han lycklig gör mig lycklig.

helt otroligt att vi har klarat ett helt år och en månad tsm, och tro mig gott folk det har inte bara varit en saga, vi har gått igenom rätt mkt tuffa saker på så kort tid, och även nu är det som kaos runtomkring oss, men när jag står med dig, så står vi iaf stilla i en värld som vänts uppochner alldels för fort.

men jag antar att det kanske varit bra att det inte varit lätt, att man ändå har de här svårigheterna under bältet som ett par, att vi kommer att hålla fast det skulle bli svårt igen. att man upplevt det redan från början så man slipper få en chock i en rosenrosa dröm ett par år senare då allt kanske ställs på kant.

för något jag har lärt mig så är det att livet, livet följer inte dig, och vad du vill ha av det.

nej den slänger dig skoningslöst ner i vattenet obarmhärtigt vare sig du kan simma eller inte, så håll för näsan där ute, du kommer att bli dygnsur någongång i livet.

som vanligt har jag tappat spåret en aning när jag skriver, det här handlade egentligen om hur mkt jag saknar dig min älsking, hur jag ser ditt ansikte och kan stråla mig i dina kärleksfulla ögon, dag som natt, varje dag är jag den som betyder mest, något jag inte varit bortskämd med innan, är så lyckligt lottad att ha dig i mitt liv.

älskar dig robert.

av hela mitt hjärta<3