helooo, jag håller på att dö av leda, mitt spel är slut, se nedan, slutet är värdelöst och för lätt, jag faktiskt längtar till att jag ska börja plugga så man får bita tänderna i något och onte bara dör av leda.

såg på första avsnittet av walking dead i går, förstår inte alls tjafset folk sagt att det skulle vara ett tråkigt första avsnitt, det är ju asbra! och en hel halvtimme xtra, den som gapar efter mkt.....(mister ofta.. ja ni fattar)

(dead island, i like totally stole these from another blog)

egentligen har jag massor att säga med det känns inte som att jag är på prathumör, gillar jag inte ljudet av min egen röst längre?

jo, jo det kommer jag nog alltid att göra^^

jo nu vet jag vad jag kan gnälla om, snön!

vart är det?

allvarligt talat, vill vi ha den nu eller i mars som det kommer att bli om den inte faller ner nu, tänk på det du i stugvärmen.

angående bloggtitlen så ska jag lugna alla som okar att bry sig att jag inte fallit ner av ett djupt håll av mörker, nej snarare tvärt om så handlar det om något som jag och moder diskuterade senast i dag.

det här med att lita på ens föräldrar, jag kan ärligt säga att även om det inte verkar så i dagsljuset att jag mer eller mindre varit självförsörjande och den som tagit min familljs ledarroll och jag trivs med det sedan tidig ålder, kanske en smula för tidigt men om man är 18 år så är det faktiskt dags att sluta gnälla på mamma och papaa som man var 1+ år, det är deras tur att leva nu och det är din tur att ställa upp(förutom för mig, jag klarade av den biten flera år tidigare än många ens tänkt tanken och jag vet, jag vet att det finns fler där ute med samma bakgrund, jag utmålar inte mig själv till att varit den enda som burit bördan)

samtalet kom upp pga av en vän till mamma, hennes barn är 18 och 20 men förväntar sig att det ska vara som när de var icke myndiga, visst ska ens föräldrar ställa upp på en när man behöver men det skadatr ju faktiskt inte att du uppmuntrar dem att göra något det tycker i roligt, i stället för att vakta din hund, köra dig någonstans etc.

nu kan jag inte skriva ner en världsomspännande bild av vad uppmuntran med tanke på allas olika familjerelationer och förhållanden men ni fattar grejen.

slutord, låt mamma och pappa vila efter nästan 20 år av rent uppassande av dig, och om du är den som har passat upp på dem, sluta med det, pendeln faller båda håll, sluta vara alla pelare och lev ditt eget liv som du ämmnade att det skulle vara, och ja, dessa ord är även till mig själv.

peace out and puss