ojoj.

helt ärligt talat, så har jag trott att ingen läser den här bloggen och att jag har kunnat härja fritt som jag har velat här men nej nej så är det inte visade det sig.

well hallå alla där, om du inte känner mig, jag är ledsen(eller inte ) för alla små saker som jag bara hintar om här, jag skulle gärna vara mer öppen men jag litar inte tillräckligt på folk för att vara så pass öppen som jag var som yngre,

kort sagt, jag har gjort en massa fel val här i livet, en hel drös av dem.

när jag tänker tillbaka på när jag var sjutton (jag är 24 nu för alla som inte vet haha) så tänker en stor del av mig, shit tänk om man bara kunde få gå tilbaka och peta till ett par saker, bara ett par små saker så skulle jag ha ett helt annorlunda liv, eller vara död.

jag kommer aldrig att få veta.

jag är en känslomänniska av dess like men det är ingenting jag visar utåt om man inte känner mig väl och inte ens då egentligen, det är mest därför jag bloggar för att det är här via ord på papper eller yeah du vet vad jag menar som jag har mest chans att få ut vad jag vill säga.

jag kan vara tvärsäker på vad jag ska säga till någon i en allvarlig sitation och sedan bara stamma ur mig orden, som om jag inte hade ett dugg koll på vad jag skulle säga.

visst, jag är bitchig, jag vet jag vet, men det är mest bara mot människor jag aldrig mer behöver se, eller om det är något vardagligt, så fort det blir allvar rusar mitt hjärta och det känns som hela jag stelnar upp lite för ett par sekunder.

jag blir til sten igen, om så bara för ett par korta sekunder.

det här kommer låta löjligt men jag vill inte vara en sten längre, jag vill inte var isdrottningen som gilder runt och bara kan dansa runt bland snubbar, and belive me, i have, since i was seventeen....-_-

som sagt gjort många dumma val, en av de dummaste valen i mitt liv som jag gjort var då jag allvarligt trodde att en man som jag själv, som jag var, is och sten skulle älska mig mer än vad han älskade sig sj.

hahaha

det är egentligen jag som har sagt att jag ville ligga lågt med det, att det gått för fort egentligen och att det här kommer folk tycka är crazy.

men vet du vad? jag bryr mig inte längre. alls.

jag har träffat världens, i min mening underbaraste snubbe som jag någonsin stött på, jag vet att med honom så är jag säker, och att vad jag än säger eller gör så kommer han aldrig någonsin behandla mig som jag blivigt tidigare, och jag har inte gjort/gör det lätt för honom heller då jag disekerar allt jag eller han säger, hur jag vrider och vänder på allt, hur jag nästan mer eller mindre skrattar nervöst varje gång jag tänker på att det är han och jag nu...

jag saknar honom varje sekund han inte är än nära, varje minut som går, men inte på det galna sättet, inte destruktivit som det varit förut, för han är inte eld som jag , han är bröd med en orange solnedgång där jag brinner röd i kontrast. kort sagt, han är min.

<3

suprised? well so am i ^^

and so happy ^^