okej säger bara på en gång, i dag väljer jag att skriva lite mer seriöst än vanligt, så om du nyss sett på någon auswitch  relaterad film så kanske du redan har fått din del av dåliga tankar för i dag, men jag skriver bara för att jag vill just nu, inte för att jag är rädd för vad folk ska tro om mig, om jag har uppfattat saken rätt så är jag ändå lucifer i de flestas ögon så what the hell.

jag vet exat ögonblicket jag bestämde mig för att sluta vara förstående, då jag förstod att jag aldrig mer skulle visa vänlighet till de som tagit det förgivet, vet du?

men som sagt vi pratade om pepparkakor eller hur, well allt jag har att säga om att ta bort de tre gubbar från pepparkakeland i luciatåget är att det ger en exaat motsatt effekt från det som skolan så darrande försöker att undvika, hjälp hjälp religon på skolväsendet, uscha bucha, vad ska vi göra åt detta?!

jo! vi segrigerar ännu mer genom att peka ut skillanden mellan olika religoner och folkslag i stället för att acceptera helt enkelt att alla inte har samma bakgrund, ja! Vilken bra lösning, och sen kan vi gömma oss bakom det fast vi egentligen är smygrasiter själva, 20plus barnklass, alla allergiska mot pepparkakor? really? det är verkligen de bästa ni kan komma på, de måste vara något i vattnet där de bor helt enkelt då. ha.

i går, när jag skulle sova, då allt kommer, som ni själva vet, dök en minnesbild upp som jag under åren faktiskt mått sjukt dåligt av, så fort de kommit upp i huvudet har jag mått lätt illa och känt skam och ilska innan jag förstått vad just den händelsen format mig till helt utan mitt tillåtelse.

så här är det, jag är, och kommer alltid att vara en obeveklig varelse helt enkelt när det kommer till min stolthet och    egna heder, vilket har resulterat i att jag aldrig ha velat ha hjälp av någon, aldrig, inte ens av de minsta saker, när andra barn lugnt ha kunnat luta sig tillbaka mot sina föräldrar har jag stått själv mot världen.

- '' Jag gillar inte när du tigger Sara.''

en mening, en enda jävla mening med en sådan stor inverkan på vem jag är, herrejösses.

jag satt med min numera döda farfars 20-ish yngre fru, jag älskade henne så mkt, nej jag avgudade henne som liten,hon sj minns säker inte ens det här. någon hade tagit med mig hem till farfar straxt efter allt föll samman, allt jag enligt alla andra vuxna hade ansvar för, vad som hade hänt var mitt fel och jag hade ljugit och förstört familjen, ha vilket skämt, hur kan man förstöra något som var förstört redan?
jag satt vi köksbordet, glad i hågen fortfarnade som jag var när jag var liten, i hopp om att människorna som skulle vara min familj skulle sluta att hata mig, för det hade jag gjort vad som helst, något som följt med mig senare i livet innan jag slutade att bry  mig.

det var då jag gjorde det.

det stora misstaget - jag frågade om jag fick en glass.

hon tittade på mig med en irriterad blick som att jag inte var värd att ens vara i deras hem innan hon sade med den mest ogillande rösten hon snäste tillbaka mot mig.

jag satt stum, det kändes som hela min värld rasade igen, jag förstod ingenting, jag hade älskat henne men nu var jag ingenting, allt jag ville var att de skulle gilla mig igen.

jag var sex år.

det värsta är att nu, när jag är ''vuxen'' så vet jag att jag hade rätt, jag ljög inte, jag ljög inte.

de var bara de som var vuxna då som var rädd för min sanning, och jag fick betala priset.

såklart finns det en massa annan skit till att jag är en smula mer resarverad än andra, det är svårt att tro att jag älskade människor en gång i tiden, men jag lär mig sakta men säkert att låta den sara, hon som var glad för livet ut igen, men det tar tid.

just nu leer jag fast jag har tårar i ögonen, för jag skriver inte det här för att jag vill att folk ska tycka synd om  mig, jag vill inte ens ha 'hämnd'' eller liknade nuförtiden, hatet lämmnade jag bakom  mig för flera år sedan nu och helt ärligt talat är det de bästa jag varit med om.

jag vet inte vem som läser det här, men om det någongång skulle nå ögonen av berörda partners i texten får jag väl säga det på en gång då, stäm mig för förtala, skriv hatbrev och kalla mig för en lögnare, för jag är den enda i den här släkten som inte är det.

jag lever inte i det förflutna, men jag är ändå färgad av den, allt jag kan göra är att inte göra om deras misstag=)