skriver detta endast för att jag själv ska få ett grep om situationen, det har tagit och nästan två och en halvtimme, men du är det klart.

brevet till pappa.

kan inte ens beskriva hur nervös jag är, hjärtat bankar inte hårt men jag har svårare att svälja, speciellt när han har uppdaterat sin facebookstatus om ett liv där inte jag finns med, där det är som om jag aldrig någonsin funnits.

blir mer fundersam hur det känns att leva i sådan förnekelse än sårad, för att citera någon härromdan, ''hur kan man välja bort sina barn?''

sitter verkligen och funderar, är nästan facinerade för hur jag än vrider på det kan jag inte förstå det, inte ens om jag blir hundra år.

helt ärligt talat tycker jag att tafatta försök nu när jag är vuxen är egentligen bara ett bra sätt på att få mig att må dåligt igen, som om jag inte hade enough med allt annat just nu.

vad är det som lockar nu med mig som inte gjorde det när jag var liten?

allt jag vet är att jag andas, och just nu kräver jag ingenting mer...