kan varken säga att jag är glad eller ledsen just nu. känns bara så tomt bara. så jäkla tomt bara.

som om ingenting spelade någon roll egentligen när det kom til kritan, som allt vi någonsin kämpat för var förgäves.

trött i sinne och trött i kropp, kan det bli bättre?

medans jag lyssnar på kelly så undrar jag över vad som fanns att leva för, ett liv, ett mål, en dröm. vad händer när vi nått det, vad händer när vi dör. vägs våra gärningar in efter hur mkt vi sett eller gjort, vad vi kan eller har missat?

demprimerande jag kan vara, förlåt det är inte min mening att vara det, visa dagar är jag bara obejectiv om allt omkring mig, funderar vad det står för och vad som egentligen händer om jag inte deltar i det. går verkligen världen under?

eller finns den kvar när jag vaknar upp igen?

som en pyskos det känns, att vara som jag är nu, i bland skriver jag med ögonen slutna och bara känner, och ja, jag gör det just nu.

jag känner.

jag är inte mer än människa. jag är inte perfekt, jag är inte bäst. jag har fel, jag gillar inte samhället vissa dagar, varför ska jag straffas för att tänka utanför lådan.

som om vi förlät för våra synder, skulle vi inte bli vackra då? skulle vi inte längre vara smutisga längre, vi skulle vara rena från allt som hetr motal och allt som heter fel.

så lever vi inte, vi dömer, föraktar och gillar det.

kristna människor dömer mest i mina ögon. hycklare.

jag önksar att jag kunde utrota dem alla, hyklare av alla sorter. av alla slags slag... hycklare med leenden av glas, redo att krossas i ett slag.

kristallkrossaren redo i sitt slagfält.

puss