okej okej.

nu är jag lite arg faktistk. eller nej inte arg mer irriterad.

här har jag i tre hela dagar sett på RE4 gameplay på youtube i 47 delar och sen får jag inte ens se slutscenen?!

Bloody Hell! snuvad på konfekten. blä.

men skit i det, jag vet sätt. hehe. jag tänker inte ge upp för att se slutet tro mig.

fick upp ett citat av Stewie i family guy oxå för ett tag sedan som jag älskar av någon konstig anledning, dono varför men den är så störtskön helt enkelt=D

'' It's not that I want to "Kill Her" it's that I want her not to be alive anymore. ''

vet inte varför men den meningen är så jäkla skön bara:) hoppas han dödar Peter en dag oxå, då blir jag glad^^

Nä nu funderar jag på att skriva ett tag medans jag fortfarande är sugen^^ puss

vet att jag inte borde skriva om det, ens andas om det hela. har just sett den film som jag trodde ärligt talat skulle vara rolig, en komedi.

jag hade fel.

det var ett hugg i hjärtat av saknad från ett förflutna som kom för att säga åt mig att hon fortfarande fanns omkring mig.

har tårar i ögonen när jag skriver detta och har redan gråtit min beskärda del för i natt tror jag men bara tanken om henne  får min tunga att bli klibbig av saliv och näsan att rinna medans tårarna fylls på efter de fallit mot mina kinder.

jag tänker inte förklara varför, det går inte att förklara varför det som sker sker helt enkelt, jag vet inte varför... jag vet bara att april kommer alltid att göra ondare än andra månader numera...

tänk vad jag offrat för att få henne tillbaka, vad jag skulle göra för att se henne en gång till... blotta tanken får mina läppar att darra av sorgen som legat begrav så långt inne, tårarna smakar salt och jag vet att jag inte egentligen ska vara så pass längtande efter henne som jag gör. men jag kan inte hjälpa det, en bild, ett minne och det är försent, halsen är redan tjock och mina lungor kämpar efter att få luft från den sorg som griper tag och stryper den långsamt utan nåd till mina skrik att det ska sluta... hur länge ska man sörja någons död egentligen? hela sitt liv?

jag vet att hon var helt vanlig, ett jäkla vanlig, förutom för mig. jag dyrkade verkligen henne med hela mitt  sönderslitna hjärta.

Iron and Wine -  Flightless Bird, American Mouth

det finns inte ord för det jag känner, det är helt enkelt en del av livet antar jag, den naturliga ordningen. jag skäms inte för att sakna min älskling utan håller mitt huvud högt bland de som inte vet vad de missat och till er andra. vi vet men inte dom...

är jätteglad just nu:D

har precis kommit hem från arbetförmedlingen på en den där låsasinterjuven som jag skulle på vilket jag såklart inte hade en aning om var i dag då min handledare bara - men sara du är ju i dag klockan tolv. och jag woooopsi. det hade jag inte uppfattat och dom var tvungen att pricka in just den dagen om jag hade mjukisbrallor och en vanlig sweatshirt på mig, pankien rusade för ett tag, vilket jäkla intryck jag kommer gör amed skitit uppsatt hår, osminkad och hemmakläder på mig.

väntade i cirka en halvtimme efter jag varit på avstamp där jag hade fått reda på det hela och lyssnade på en utlänsk kille som sjöng i stolen bredvid mig, jag höll på att dö efter ett tag, no offense men jag skulle inte gilla att någon kille sjöng på svenska åt sin ettriga flickvän en halvmeter från mitt öra, har råkat ut för det oxå typ när jag var i sundsvall men till slut kommer tjejen som ska interjuva mig, jag känner mig ännu mer ful när det fan strålar om henne och hon har de mest intesiva blå ögon jag har sett i mitt liv, jag vet det låter som jag är kär i henne men hade du sett hennes ögon hade du förstått, de var verkligen coola.

jag försöker att vara så glad jag kan trots snön och det fula håret, hon ståller frågor och förklarar för mig om massa saker med en interjuv.

när hon kommer till mitt CV får jag värsta berömmet för att sticka ut i mängden på ett bra sätt, att man skulle minnas mig band en massa för en sak som jag skrev där. hon tyckte även att det verkade som om jag hade en stor vanna att gå på interjuver för att vara helt oförberedd och aldrig har gjort det förut.

jag var som sagt lite nervös men jag bara , okej det går bra, det går bra:P

kändes jättebra måste jag säga, tror fan inte att det kunde gått bättre än vad det gjorde, hoppas verkligen att jag kan vara lika naturlig och försöka vara avslappnad när jag gör en riktig interjuv i framtiden^^

men det känns jävligt bra, jag vet att i sverige så får man inte tycka bra om sig själv för då är man så självgod och uppblåst med det skiter jag i.

fan vad bra gjort sara, du ägde verkligen i dag. 

huga, jag råkade komma över en blogg på en tjej som hade det, fy fan vad jobigt det ska vara att den där ångesten hela tiden över hur man ser ut, jag är kanske inte det vackraste i världen men jag orkar verkligen inte bry mg längre om vad andra tycker om itt utseende, var som mest paranoid när jag var runt 14 -15 år, det mina damer och herrar was hell.

jag kunde inte göra något utan att jag bara tänkte hela tiden över vad folk skulle tycka om mig, dittan och datten, oh nej jag kan inte ha så mkt smink på mig för då kan de tro saker om mig, eller den där tjejen tycker att jag är jätteful, vänta lite, ser ni gruppen med ungdomar i hörnet på gatan, de skrattar säkert åt mig, shit, jag skulle inte ha tagit den här tröjan iaf!

and on and on and on på det sättet. ni fattar varför man blir till en pöl på golvet tillslut.

det var en väldigt jobbig och påfrestande period av mitt liv som pågick ungefär fram tills jag slutade 2 på gymnasiumet för att sedan bli den mest kallaste bitchen som denna jord har sett. och det värsta är jag inte överdriver så mkt heller.

ingen kunde nå igenom mitt skal, jag var gud själv på jorden och struntade i vad alla andra tyckte, en ganska dramatisk omvänding från att vara en dörrmatta till en höghästryttare jag vet och hur det gick till som har jag inte en aning om ens i dag. hur som haver i dag så mår jag perfekt, jag kan visa medkänsla utan att vara en strykhund och bryr mig inte så ärligt talat om vad folk tycker om mig eller mitt utseende ,  det kommer alltid finnas någon som inte gillar dig, hur mkt du än försöker att göra alla tilllags och det mina kära vänner har jag lärt mig den hårda vägen.

mitt finger gör ont för att jag i går när jag rev morötter råkade få med mitt långfinger med i det hela och lyckades riva av så pass mkt hud att man såg blodet men inte att det började blöda:P låter konstigt, tro mig jag tycker oxå att det är det.

lyckades snubbla över en sida på youtube oxå på en snubbe som spelade resident evil 4, det är ju inte det senaste spelet men det var så pass kul att se hans kommentar när han pratade till spelet att jag fastnade en hel timme och bara satt och skratta hela tiden åt hans kommentarer när det kom zombies och etc för det var så fult, det hördes att det var en amerikan  om inte annat men jag hade jätteroligt och om du har tråkigt så är det värt en chans även om du inte gillar spel särsklit mkt.

http://www.youtube.com/watch?v=pCE0x803JjE&feature=PlayList&p=0067256C250245D5&index=11&playnext=12&playnext_from=PL

han som spelar är ju inte bäst i världen utan en helt vanlig spelare så förvänta er inga under men massor av skratt:P

har äntligen fått tag på en låt som jag har letat i minst två år, så länge kan jag leta men iaf så anände  jag mig av en fin liten sida där man kan söka på lyricss och där så skrev jag in textraden och voila. jag hade äntligen ett freaking namn på låten

The way I are - Timbland feat Keri Hilson and DOE

jag veeeet att den är gammal men som sagt jag har inte hittat den eller vad den heter hittils satt det har varit svårt att lyssna på den, det är ju samma sak med Rihanna - SOS. den är ju gamml men jag var tvungen att lyssna på den för det är nog den bästa låten hon har gjort, iaf enligt mig:)

puss på er

hejsan, mitt namn är sara. och jag gillar zombies.

nej jag skojar bara, men i bland är jag lite rädd för att det ska hända något med våran trygga västvärld, kansk ett krig, eller en epedemi? eller det bästa, ett zomibe riot!:D låter antagligen inte klokt för den som inte är intresserad av samma knasiga saker som jag är men allvarligt, tänkt efter, hur kul skulle det inte vara att var överlevande? du får leva laglöst och döda för att överleva. jag skulle personligen gå en raid i klädbutikerna och rofa åt mig men den är ju prolemet hur man ska springa med 33 plagg i en påse?

jag vill se hur det går för folk... mmm... det är lätt att segla på toppen men vad händer när det vänder? vad händer då? hjälper pengar dig? kanske, till en viss gräns det finns alltid läckor i ett flytande skepp.

svanlmar jag? okej men då så kan du klassa dig själv som idiot som inte kan tolka en dold underton.

gick ut en sväng för ett tag sedan oxå, alltid skönt att komma ut och då börjar man ju som alla andra tänka på diverse saker, jag tänker oftast på zombies där jag går ensam i mörkret på landet. tjoho. men just i dag kom en grej pp som jag tycker är lite löjlig och faktiskt är en stor del av vårat samhälle i dag. vad är emo?

jag vet att jag kommer att få skit för att ens ha andats ordet och tro mig jag vet att jag inte är en och försöker inte att vara en för att vara någon som jag inte är men det är endå ett lustigt faktum att jag skullle kunna vara en med tanke på min stil och att jag färgar håret svart( OMG jag vill dö med andra ord!) och lyssnar på alternativa musiksilar, jag säger inte att jag bara lyssnar på sådant som betraktas som emo och nu pratar jag inte om my chemical romance även om de oxå är bra, jag lyssnar på allt som typ pop, opera, new metal etc etc etc, har jag fått fram att jag kan lyssna på allt? bra.

men då för att återkomma till frågan vad är emo? visa vill vara emo, andra hatar emo, eller som mig, undrandes.

det är lite roligt för att om man pratar med min kära bror som är en emo,

( ja magnus jag sa emo bränn mig på bål nu) anser att bara de som är emo får kalla sig för emo om sig själv eller varandra, ungefär som svarta bara får säga nigger etc jag vill inte använda ord som förolämpar men för att ge ett exempel så ber jag att han tålamod med mina ord för tillfället.eller att homosexulla bara får kalla varandra för Fagget eller Queer.

trordet ligger sanning i det hela, jag säger inte emo längre iaf, utan det blir mer när jag ser någon på stan och sedan pratar med min bror( som är det) säger, du vet, som du är.

man känner sig lite fördömande men skulle jag säga emo så skulle jag få en dödande blick för sedan evigt fördömande.

jag vet inte inte allt och gud vet att jag kommmer att få på käften för att ens yttrat mig om något som folk inte vill peta i då bina kan bli uppröda men så är det jag uppfattar det men denna fråga är och kommer inte att avslutas på många år framöver men tills dess så ska jag fortsätta att studera det fenomen att vara med i grupp och stänga ute resten av världen.

okej är sjukt road just nu. jag kan fan skratta åt vad som helst men det är så roligt när piskan får vina lite i luften riska riska.

och ja lisa jag kanske inte är såå inresserad av vad du tuggar på morgonen men eftersom du e min syrra så får du ett undantagstilstånd;)

jag ska se på Twillight nu framåt natten hade jag tänkt mig och störa mig enormt på alla de bitar som de klippt bort från boken till manuset och sedna ska jag drömma om att mina karaktäer en gång kanske(snälla gud?) skulle kunna få komma upp på duken:P

men som sagt önskedröm, undra hur det skulle kännas att sitta som författare och se hur ens hjärtebarn kanske förvandlades till något annat? jag skulle få panik och kräva att få vara med när castingen pågick:P

sen skulle jag gärna ha steven summers som regisör, han passar verkligen på filmer med de övernaturliga inslaget med lite humor i sig.

i dag är det fredg, det betyder att alla som har ett liv kommer att vara ute medans jag kommer att vara i en skog med pensionärer. kul? not.men gnäller jag? såklart jag gör:) vad annars är min blogg tillför? inte är det för att berätta om mina frukostvanor iafXD

fasxt nu när jag tänker på mat, hm det kanske skulle vara bra att äta, fast jag kanske borde sova? det finns massor av kanske just nu i mitt huvud som sagt.

till äran av dagen att internet har tagit upp sin kraft igen så tänkte jag ge ut en liten bit av mitt hjärta till er som orkar att läsa. hoppa inte till av förskräckelse nu, jag tänker inte skräa ut hjärtat, tro mig det hade varit skonsamare.

 och jag vet att allt kanske inte är jättebra och blabla men jag ändrar hela tiden och kollar upp saker, ord meningar och allt annat. det kan säkert finnas stavfel och etc men skit samma. jag skriver oftast på natten.

det är igenting färdigt, det är ingeting helt , men det är något iaf och jag önskar verkligen att ni ska gilla det, och om ni inte kan det, kanske förstå åtminstonde vad jag försöker att säga med det hela. så här kommer det mina damer och herrer, utan något mer tjafs, en bit av min historia.

det här handlar om Mina, hon är en vampyr så alla ni som inte gillar övernaturligt tjafs kan sluta läsa nu. hon är iaf en ny vamppyr som hatar alla i sin omgivning förutom den som skapade henne. hon är svartsjuk, högmodig och dödlig, en människa med kraften att ta liv, enoy.

Jag hade bara följt efter henne hem, det hade inte varit något svårt då jag redan visste vart hon bodde då jag hade följt efter Jonas en gång i tiden och det var redan mörkt ute och jag kunde röra mig snabbare och tystare än vad hon gjorde och jag kunde se att hon blev orolig som hon kunde känna att det var någonting som var fel och ett tag hade hon pratat med Jonas på mobilen som det skulle kunna rädda henne.

Jag stod vid den sista korsnigen hon hade innan hennes hus stack fram mellan grannarna och hon hade inte sett mig än, det är var roligare än vad jag hade gjort på länge och det var ett under att han inte hade förstått vad jag tänkte göra och hindrat mig men han kanske inte brydde sig, om han hade offrat sina förra tjejer så betvivlade jag på att han skulle bry sig om en mänsklig sådan som jag hade ställt in siktet på.

Hon hade en röd jacka på sig som lyste upp henne som en måltavla i mina ögon som inte missade något i kolmörkret som fanns omkring oss och hon hade äntligen sett mig och stirrade nästan rädd på mig och hade inte bestämt sig om hon skulle ignorera mig eller om hon skulle försöka att säga något elakt innan hon gick sin väg och det roade mig hur hennes hand fick ett hårdare grepp om mobilen där Jonas antagligen fanns på andra sidan. Ett skratt var på väg att bryta ut då hon precis hade kommit förbi mig och jag vände mig sakta om för att se henne snabba på takten eftersom hon började förstå att jag inte stod här för att önska henne lycka till i jakten på att ta min partner ifrån mig.

Jag drog av mig handskarna och stoppade ner dem i fickan på jackan som jag bara hade haft som en symbol på att fortfarande mänsklig då jag egentligen inte kände kylan längre som måste varit jobbig då Ida hade huvan uppfälld på sin jacka och gick med en stel gång som visade att hon frös.

Jag gick lätt efter henne på sidorna i skogen som fanns runt hennes hus och hon hade fortfarande inte lagt på och om hon inte gjorde det snart så skulle jag vara tvungen att ta ut Jonas direkt efter Ida vilket jag inte skulle gilla då det betyda att hans död skulle bli betydligt snabbare utan någon smärta som jag hade planerat ut för honom.

Jag studerade hur Ida trodde att hon var i säkerhet då hon lade ner mobilen och skyndade sig de sista stegen som skulle leda till hennes räddning.

Jag stod nere på gatan bara ett par meter nedanför och log så att tänderna blottades bakom det och insåg att hennes beteende bara triggade mitt begär att jaga henne som vilket annat rovdjur gjorde av instinkt med sina byten då de flydde.

- Ida! Jag ropade efter henne och hon vände sig skrämt om för att se mig stå i det enda gatulyset som fanns på ett par meter redo att ta ut henne vilken sekund som helst men först skulle jag ha lite roligt.

- Mina! Vad gör du här?! Hon verkade försöka att lugna ner sig själv men det fungerade inte då jag kunde höra hennes hjärta ljud stegra då jag lade huvudet på sned och log så att leendet visade mina vita tänder som gnistrade hotfullt i mörkret.

 - jag har ett erbjudande. Jag flyttade inte på mig och hon stod kvar där hon hade stannat på ett säkert avstånd enligt henne. Hon såg förvånat på mig och gick genast till attackläge som hon var van vid att ha på och försökte att inte visa hur rädd hon egentligen var för mig vilket var en omöjlighet så jag kunde se hennes skrämda blick och höra hur pulsen ökade och kände den distinkta doften av svetten som bröt fram på hennes handflator, hon var livrädd och jag kunde inte vara mer lyckligare.

- vadå? Ingenting du har kan vara värt att ens fundera på. Hon ställde sig mer bredbent där hon stod och jag var nästan lycklig över att hon i det sista visade vilken elak bitch hon var som jag skulle göra världen en tjänst genom att ta bort från jordens yta.

- åh... jag tror nog att du kan överväga det jag har att erbjuda. Mina händer sträckte sig ut mot henne och hjärtat ökade i hennes bröstkorg. Det var löjligt lätt att skrämma henne med enkla gester och hotfulla tonlägen.

- vad är det för något då? Hon verkade överväga att lyssna på mig i stället för att springa mot dörren där hennes föräldrar skulle kunna rädda henne för ett par sekunder om hon hade tur.

Jag drog tillbaka händerna som hade en perfekt manikyr som var vassare än klor och om jag inte aktade mig så skulle jag nog riva av henne halsen tidigare än vad jag hade planlagt.

- jag vill att du kommer med mig... jag steg fram ett steg och hon var fastfrusen av skräcken som jag skickade över henne och hon skakade på huvudet med en hysterisk blick som doldes bitvits av huvan som höll på att falla ner.

- aldrig! Varför skulle jag följa med dig?! Hon tänkte vända sig om för att gå men jag hade henne redan fast då hon stirrat in i mina ögon som långsamt hade fått hennes vilja att bli nerbruten vilket nästan var tråkigt då jag ville ha mer motstånd än så.

- för att om du inte gör det så kommer jag att döda din familj medans du ser på och sedan dödar jag dig. Jag steg fram till henne som fortfarande funderade på om hon verkligen hade hört rätt av det jag sagt.

- jag tänker ringa Jonas nu, det där är mellan er, jag orkar inte vara med i ert bråk längre. Hon plockade fram mobilen och skulle trycka upp hans nummer då jag brast i skratt framför henne och till och med jag skulle tycka att det var läskigt då det fick blodet att frysa till is och känslan att man var körd kom upp i huvudet på personen.

- tror du att han kan rädda dig? Jag hade smugit mig närmare henne och viskade orden så högt att hon kunde höra dem’’ han är på tur efter dig... kanske vill ni dö tillsammans? Som Romeo och Julia? Det skulle vara rätt snällt av mig att göra det för er... ‘’ jag drog telefonen ur hennes hand och drog in doften av hennes rädsla som fick henne att andas snabbare och jag drog med mig henne utan att hon protesterade eller grät, jag hade förväntat mig mer tårar och skrik men hon verkade tro att hon fortfarande hade en chans då hon sneglade upp mot huset som inte var så långt borta och jag log det skulle bara vara roligt om hon försökte att fly men jag hade inte all tid i världen utan var tvungen att ta ut henne nu innan han upptäckte att jag var borta.

- tänk inte ens tanken, jag skulle vara framme vid dörren innan du ens hunnit ta det första steget och det första jag skulle göra för din olydnad är att gå upp och döda din lillasyster. Hennes ansikte blev blekare för varje sekund som jag talade och snart skulle hon vara vitare än mig vilket var svårt då jag var död egentligen.

Vi hade kommit längre in i skogen och jag kände hur hon snubblade över grenar och liknade men brydde mig inte utan fortsatte att dra henne i ena armen då hon ramlade och hennes gråt spelade ingen roll längre, hunger i mig hade tagit över och jag visslade lågt då jag gick där med mitt offer bakom mig skrikandes och bönande om att jag skulle släppa henne tills jag kastade henne mot en trästam för att hon skulle hålla tyst för en gång skull.

Hon låg stilla ett tag men jag hörde att hon fortfarande hade medvetande kvar då hon gnällde över smärtan som hon hade fått i armen efter jag hade släpat henne genom skogen bakom mig.

- varför? Hon låg stilla och försökte se mig i mörkret och jag satte mig ner på huk bredvid henne, var hon verkligen så dum att hon inte fattade att jag inte brydde mig om henne egentligen utan att hon bara var ett sätt att göra illa Jonas då han skulle bli galen av sorg då hans älskade Ida var borta och jag skulle vara den som tröstade honom tills det blev hans tur att gå ner på knä framför mig för att a sitt rättmättiga straff.

- men Ida,  det är enkelt. Ett. Jag hade ett krossat hjärta och du hjälpte till att stampa på det. Jag skrattade och hon såg bestört på då jag ställde mig bredvid hennes utslagna kropp som vred sig i de smärtor som jag hade åstadkommit på henne hittills.

- och det här är det roligaste sättet jag kan få hämnd på Jonas innan jag tar honom också. Jag sträckte ut handen och rörde vid hennes hår som blivigt färgad röd av blodet som kom ur såret i hjässan och det vibrerad igenom mig att bara ta henne här och nu men jag hade fortfarande lite roligt kvar som jag skulle göra.

- du är galen! Du behöver hjälp! Hon skrek för att vädra sin skräck och kanske i hopp om att någon skulle höra henne och rädda henne.

- äh nej kära du, från där jag står så är det du som skulle behöva hjälp... jag drog tillbaka handen utan att röra vid blodet då jag var rädd för att min självbehärskning skulle nå sitt slut om jag gjorde det.

- snälla Minna... jag lovar att aldrig mer göra något, det där i dag det var inte med flit du vet ju hur jag är... hon stannade upp då jag vred upp huvudet då det var någon i närheten och den här gången var det min tur att känna skräck, om det var Artemis så var jag körd då han var lika snabb och stark som han var och betydligt mer erfaren på att jaga än mig.

- Wilhelmina! Vart har du varit! Hans röst ekade på längre avstånd men det var för lågt för Ida att uppfatta och jag lugnade ner mig själv, det var han som letade efter mig och han skulle vara rasande för att jag hade försvunnit ut själv men jag trodde aldrig att han kunde hitta mig så snabbt som han hade gjort.

- Hjälp mig! Hjälp mig någon! Idas hopp hade genast stigit från att ha övergivit henne och jag suckade då han kom fram ur skuggorna och en våg av lättnad sköljde över Ida då hon trodde att det var hennes räddning som kom och inte hennes lieman.

- Robin! Hon ropade hoppfullt hans namn som han hade nu, jag kallade inte honom för något då jag ansåg att det var löjligt att säga ett namn som inte var hans egentligen.

- hon är galen Robin du måste hjälpa mig! hon försökte att kravla sig fram på alla fyra där hon hade legat men han verkade inte ens sett att hon var där då hans ögon var isblå och han var rasande på mig.

- jag var tvungen, du skulle aldrig ha låtit mig gjort det annars och jag måste få göra det här. Jag blev genast mindre i hans närvaro och Idas förtvivlade rop fortsatte bakom oss och han stannade rakt framför mig och jag var tvungen att se upp för att se hans ansikte som hade lugnat sig lite då han såg att jag var vid liv.

- vad har jag sagt om att gå själv! Tänk om det hade varit Artemis som spårade dig och inte jag?! Han grep tag om mina armar och skakade mig lätt för att få mitt att förstå hur upprörd han hade varit vilket fick mig rörd då han verkligen brydde sig om mig. jag var inte som dem andra han hade haft. Jag var speciell.

- snälla Robin ring polisen gör vad som helst! Ida verkade inte förstå att han inte alls var där för att rädda henne än och jag vände mig mot henne innan jag såg upp på honom igen. Han verkade vara lugn nu och jag kramade om honom för att visa att jag verkligen var ledsen för att ha försvunnit från hans sikte.

- förlåt mig. jag lovar att aldrig mer lämna din sida. Han lade snabbt sina armar om min kropp och krossade mig nästan då han drog mig närmare.

- Men hjälp mig då! Ida klagade fortfarande och vi släppte taget om varandra och jag stirrade in i hans ögon med en bönande blick om att låta mig döda henne som jag ville.

- får jag? Min röst darrade av den förväntat som legat inom mig hela tiden efter jag hade tagit med henne ut till skogen för att göra slut på henne.

- ja okej då men bara för att hon vet, jag vill inte att halva skolan ska försvinna inom den närmaste veckan. Han tänkte mer på att vi inte skulle väcka allt för mkt uppmärksamhet i området som en gång varit mitt hem. Nu var det bara en ort som jag skulle glömma efter vi drog vidare i världen.

- vadå okej?! Okej till vad?! Idas röst var hög och nasal där hon låg på backen och försökte förstå vad som hände framför hennes ögon.

- det betyder att du ska dö Ida, precis som jag sa från början, eller trodde du verkligen att han skulle rädda dig? Jag skrattade åt hennes förvirring och satte mig farmför henne på marken utan att känna snön under mig och hon stirrade bara på mig med sina dumma ögon som en ko lika gärna skulle kunna ha och lutade mig framåt för att få henne mer räddare än vad hon var om det verkligen gick då hennes hjärta gick så snabbt att jag rädd att det skulle gå sönder innan jag hade en chans att döda henne.

- du ska få veta en lite hemlighet Ida, den kvällen som ni ledde honom till mig var samma dag som du skrev under din dom, vem tror du skapade mig till den hemska varelsen som jag är idag? Hon stirrade först på mig och sedan på honom som stod lutade mot ett träd och väntade på att jag skulle bli klar så vi kom tillbaka till huset någon gång.

- men du... hon försökte att säga något men kunde inte fortsätta då hon kanske blev lam av skräcken som kröp i hennes ådror och gjorde henne försvarslös.

- var lugn Ida du kommer säkert till himmeln ska du se... jag log och blottade tänderna innan hon gallskrek av smärtan som blev då mina tänder slet sig igenom hennes mjuka hud vid halsen och girigt drack av hennes blod som fyllde mig med nytt liv innan jag vräkte bort kroppen och såg på honom, vad skulle jag göra nu?

- vi lägger hon vid hennes hus. Han drog upp kroppen som en säck på axeln och började springa men jag var alldeles bakom honom och han slängde nästan ner kroppen på Idas gräsmatta och jag myste då jag såg replikerna i morgondagens tidnig, jag skulle ha gjort mer som att förstöra hennes ansikte eller liknande men jag hade inte tid då han hela tiden försökte att få allt att gå fortare och en minut senare så låg jag ner i det stora badkaret som fanns i huset och tvättade bort det blod som hade kommit från Idas kropp jag kände mig mäktig, jag hade haft hennes liv i mina händer och släckt det bara för att jag ville det. Jag var på toppen av näringskedjan och ingen skulle kunna ta mig där i från.

har fått påtryckningar från högre ort att jag ska blogga så jaja. jag gör väl det, har inget specillt inget att skriva i dag förutom att jag fått tillbaka mitt internet, jippi? haha

men iaf så ja jag behöver ett tag att varva upp mig innan jag kommer igång, helst ska det vara sanningar eller linkade, jag kan inte bara skriva, o jag har ätit frukost. man bara jaha? like i give a shit.

jag är inte en av dem som orkar läsa andras bloggar heller som jag inte känner, jag har ingenting emot folk som gör det men som sagt jag är inte inresserad av okända människors frukostvanor.

nä nu ska jag göra något annat tråkigt som att titta på solen som skiner över ängar, skog och små hus som finns där jag bor, jag får vara arg på någon orättvisa en annan dag:P

 ciao