jag vet, ett till inlägg igen... hm inte bra:P

vill bara att jag har hittat världens roligaste och kaxig låt hahahaha fast jag vet inte om någon annan än jag och magnus skulle gilla den xD

vi ska se Paramore den 30 nov var det tänkt^^ haha

Brokencyde - Ho fo sho

hahahhaha jag vill se minen på folk när de spelar låten xD hahaha

nej, spela den inte. jag svär, den är dålig^^ haha

puss

i dag ska jag inte berätta om mitt liv, för.. eh jag orkar inte och det är inget kul som har hänt i helgen... buhu xP

så idag blir det en Sara-histora.

JA! :D

men iaf det är en liten mörk historia som jag skrev ihop härom kvällen innan jag gick och la mig, jag gillar den.

puss( och ja, jag vet att jag är hemsk och blabla, jag vet det redan^^)

Hon stirrade ner på kroppen, förstummad över sin egen brutalitet, hade hon inte skakat av förtjusning då hans huvud hade öppnat sig och förstört resterna av hennes nya klänning.

Han hade alltid varit dömd att dö. Hon släppte hammaren som slog med en duns i golvet då hon vände sig om och sprang nerför grusgången de tillsammans hade planerat ut den korta biten till huset där köksdörren fortfarande spred ett sken av värme mot henne och hon log kort åt dess vänlighet innan hon snabbt stängde den och tog ut den bit av glas som hade fastnat i det högra låret av hans sista försök att göra henne illa.

Hon slängde ner glasbiten i vasken och stirrade smått förhäxat på blodet som antagligen var från både han och henne, de hade varit en och samma en gång i tiden, precis som blodet som flöt ihop hade de var oskiljaktiga, nu var det bara förstört, men hon var närmare sanningen än var hon varit på flera år just nu i det ögonblicket som fick hennes kropp att vibrera av den kamp som pågick medans hon studerade det snedvridna leendet som kastades tillbaka på hennes ansikte från reflektionen i fönstret, hon hade vunnit.

Hon visste att hon skulle bli tvungen att göra något då hon försiktigt öppnade dörren igen för att se om någon var uppe men innerst inne visste hon att ingen hade brytt sig om deras skrikande, de hade aldrig gjort det förut så varför skulle de göra skillnad just den här kvällen?

Hennes steg snabbades ofrivilligt på av små löjliga saker som att det blåste till i buskarna eller av de små tomtarnas blickar mot henne, de var de första som skulle få dö efter honom. Hon skrattade elakt mot tomten som inte visste vilket öde som väntade den nu när hans enda beskyddare var borta.

Det hade börjat dragit kallt och hon drog åt sig koftan som fortfarande doftade av honom, det var det som var lustigt, man kunde alltid känna honom på avstånd även om hon inte såg honom. Likt en varningslampa som drog igång så hon skulle hinna se upptagen ut eller vara den som han hade krävt att hon skulle vara.

Allt för att slippa hans vrede.

Men nu var det slut. Hon öppnade dörren till det gamla växthuset och ställde sig rakt i pölen av hans död och såg med avsmak ner på hans uppspärrade ögon som fortfarande var i chock över hennes beslut att äntligen få slut på deras lidande, att det blivigt han som dragit det kortaste strået hade bara varit ett vågspel, hon hade tagit sina kort och spelat dem för att komma ut som den vinnare hon hade varit innan hon hade lagt sina ögon på hans fördömda ansikte.

Hon böjde sig ner och drog pekfingret genom hans blod som börjat koagulera av hans död och strök ut det över sina kinder, förut hade det bara varit hennes eget blod som fått rinna nerför där allt för många gånger, det var dags för ombytelse och hon slöt ögonen ett par sekunder och drog in den märkliga doften av järn som borde gjort henne illamående då hennes eget alltid hade gjort det.

Men det var inte hennes, hon hade inte varit den som fått offra sig för blodutgjutelsen denna gång.

Hon reste sig upp igen och insåg att hon skrattade högt utan att kunna förstå varför, hon skulle säkert till helvete för vad hon hade gjort men helvete skulle inte bli hälften så hemskt som hennes liv hade varit, hon skulle nog klara av att hamna i helvete med.

Hon såg på honom igen, studerade den man han varit och den han hade blivigt under åren tillsammans.

Hon tänkte säga något men ångrade sig, visste att ord var något han aldrig hade hört på eller ens försökt att göra det, aldrig hade han hört hennes böner, hennes rop om att han skulle skona henne så varför ens försöka säga något när hon visste att han inte skulle lyssna i alla fall.

Det ekade då hon vände sig bort igen, numera beslutsam över vad som skulle hända och vad som inte skulle göra det då hennes fötter lämnade spår av blod efter sig då hon gick tillbaka till huset och såg ner på hans avkomma, de var så lik honom, men hon visste att det bara var en yta, de hade aldrig varit på någon av deras sida, de skulle få det bättre än att vara med de som hade gjort deras liv till ett helvete efter att först gett dem det.

Hon smekte deras huvud med hans blod som fortfarande fanns kvar på hennes hand och lämnande deras rum och gick till köket där som förut hade varit hennes plats att gömma sig och tog fram en av de knivar hon brukade använda till kött som hon visste var vass då hon hade slipat den själv bara för ett par dagar sedan och satte sig ner vid köksbordet, här fanns hennes liv, hennes yta, allt som hon trodde att hon hade ståt för fanns samlade i huset, allt.

Hon måttade inte ens när hon med ett snabbt hugg körde in kniven i bröstkorgen där hon trodde att hennes hjärta skulle sitta, det enda som hördes när kroppen punkterades var en lång utdragen andning av smärta, så lik de alla andra gångerna då hon hade fått utstått det skrek hon aldrig, då hade han vunnit om hon skrek, tiden verkade stå stilla och hon släppte handtaget och lutade sig bakåt likt det offer hon var åt hela förhållandet, smärta kunde hon sjukligt nog hantera efter alla år av ärr hennes kropp redan hade.

Hon log trots sin död, helvetet väntade fortfarande på henne.