nej, jag har glömt bort det.

som vanligt, det är mitt i natten, sara sitter för tillfället ensam men är glad iaf för att hon vet att i morgon kommer hon att vara i goda vänners sällskap och har ändå delat kvällen med en trevlig person^^ plus min störda brosa per telefon, haha

jag är trött egentligen så jag fattar inte varför jag inte bara sover för men det är som att när jag är som tröttast det är då som det är som roligast att skriva, båda i bloggen och som vanligt:)

såg på true blod igen fast jag hade sett avsnittet i onsdags men jag ville lite töntigt veta vad alexandes skarsgårds karaktär säger på svenska för att när jag ser på något på engelska så är det som att jag inte har en aning om vad svenska är eftersom jag är så inställd på engelska, så det var lite roligt att vara beredd den här gången och jag måste säga att det enda han sa var - vår lilla djurpark börjar att växa till sig.

man bara, aha?

sen svarar hans lilla högra hand

- jag vet. med ett leende.

oki.

då vet vi, vår lilla djurpark? har inte en man med tusen år i sinnet något bättre att säga än ordet djurpark? låter simpelt ärligt talat. jaG lovar. att om jag blir tusen år så ska jag bara tala i tunga ord och djuptänkade meningar och inte ens tänka på ord som djurpark.

jag ska ringa stellan skarsgård och fråga om han tycker det är jobbigt att verkligen alla hans barn snart är skådisar, och jag undrar, hur kommer det sig att Alexander som är äldre än Gustav har mer hår och hårfäste längre ner än sin lillebror? hm.

gener. vi älskar och hatar dem.

men jag tycker om de båda. :D superb skådisar.

så där ja, nu har du slösat hela 5 min på mitt crap om true blood, känns det inte bra?:)

nu skaaaaa jag banne mig sova, jag måste, kan inte rubba dygnsrytmen så satans mkt.

puss

haha jag vet, jag är femenist och lyssnar på den mest kvinonedsättande musiken som kanske finns.

det gör mig till en hycklare.

och jag hatar hycklare.

hm

hahaha nej allvarligt, man måste ta allt som Brokencyde gör med en nypa salt, jag orkar inte vara argressiv på allt eftersom jag vet att de lixom bara spelar en roll=)

drömde mysko i går natt, att jag vaknade upp som en man naken i ett badkar utanför en mack och polisen tog in mig.... xD

hahaha

jössses, jag är helt enkelt sjuk i huvudet ;P

i dag... har sara jobbat in sitt leverne som vanligt och i dag ska hon vara sj och kanske prata med sin syster om hon inte är ute och festar och en annan^^ hihi

i morgon ska sara ut!  och ingen mer pencillin heller!:O Sprit! :D haha

nej jag är inte desperat(A)

hahaha men allvarligt, jag får abstines, det var ju hundra år sedan jag var ute nu:(
tvi

aja nu ska jag ja.. eh som vanligt, vara drug och lyssna lite mer på min konstiga musik:D

puss

''You say you love me; I bet that you do
But I will never ever, ever, ever, ever ever, ever,ever, ever, ever, ever, ever, ever, ever, ever ever, ever,ever, ever, ever, ever, ever, ever, ever, ever ever, ever,ever, ever, ever, ever, ever, ever, ever, ever ever, ever,ever, ever, ever, FUCK YOU!''

hejsan. jag har blvigt lite fundersam över en viss fråga.

ålder.

när börjar man att vara tonåring och slutar vara barn egentligen?

jag vet ärligt inte längre när jag ser pratiskt taget 10-åringar som går runt på stan en onsdagskväll och försöker att tigga till sig cigg eller öl/cider av förbipasserande äldre tonåringar.

jag vet, att när jag var 10-12 så handlade itne mitt liv om killar, smink, att bli full eller knulla.

nej, min ålder lät mig fortfarande att vara ett barn precis som jag var, preci som alla barn som låsas vara äldre än var de är verkligen är. barn.

de går inte att förneka att jag låter som att jag skulle vara hundra, jag kansek iten var bärtte sj när jag var yngre men jag började inte med min fjortis-tid innnan jag har fyllt femton år iaf.

jag är tjugo år snart. det låter jääääätegammalt men jag skulle inte för mitt liv villja vara 15-18 igen, det är en sådan jobbig ålder med fördomar, osäkerhet och allt händer ''för första gången''

nej, det är fan inte lätt att vara en kringstrykande 15 åring med en stulen cider från mammas barskåp/köpt av en äldre idiot som vågar att kallar sig vuxen och inte kunna komma in på krogen utan väntar tills de högtider då det är okej att skryta om hur full man var hela kvällen eller hur mkt man inte kommer ihåg kvällen, innan, sanningen är nog att de fick tag på mäsk, söp sig redlösa och vaknade upp i buskaran bredvid någon kille i jakten på närhet och förståelse etftersom verkligen ingen, INGEN på hela jävla jorden förstår en, oavsett om det finns tusentals männsikor, kan ingen förstå hur just de känner sig.

jo. jag vet. jag har varit där med.

ingen förstår en.

gnäll.gnäll,gnäll

bara massa gnäll.

JA, vi vet ATT VÄRLDEN BARA CIRKULERAR RUNT DIG! vi fattade första gången.

nä, jag klagar då inte över att slippa den åldern, jag är bara tacksam att jag fick var barn ett litet tag längre än de stackarna som ska vara det nu.

puss

http://tikker.bloggagratis.se/

http://zombie.bloggagratis.se/

jag vet inte, men jag gillar den här persones stil att blogga.

puss

hej hej hej

 8 till 8.

jag vet, det låter hårt. det var hårt.

typ:P

eller nej det var det inte, jag älskar mitt jobb, de är underbara och jag tjänar en helfagslön på att jobba en halv på helgerna, jo, det gillar sara:)

är trött som bara den dock, bara strul hela dagen, för komplicerade att förklara då jag inte har en aning om i vilken ände jag skulle börja iaf:P

nu är det kallt, vintern kommer med stormsteg och jag är trött på att frysa... igen.... suck

det enda jag ser fram emot är paramore med Bror<3 och julKUL med Lillis<3

annars hatar jag vintern.

it smells like teen spirit in here....

puss

det är sant.

ofta händer det att jag känner att varaför ska alla som egentligen inte vill mig väl få veta ett dyft om mig?`jag gillar inte tanken av att veta att ni som inte gillar mig läser det jag skriver. men. en annan sida av mig vägrar att gömma sig, jag vet att jag kan klara det, jag har klarat mig genom alla möjliga hinder genom livet, både fysiskt och psykist.

men i bland. vill jag fan ingenting annat än att bara bli lämmnad i fred.

jag vet, ett till inlägg igen... hm inte bra:P

vill bara att jag har hittat världens roligaste och kaxig låt hahahaha fast jag vet inte om någon annan än jag och magnus skulle gilla den xD

vi ska se Paramore den 30 nov var det tänkt^^ haha

Brokencyde - Ho fo sho

hahahhaha jag vill se minen på folk när de spelar låten xD hahaha

nej, spela den inte. jag svär, den är dålig^^ haha

puss

i dag ska jag inte berätta om mitt liv, för.. eh jag orkar inte och det är inget kul som har hänt i helgen... buhu xP

så idag blir det en Sara-histora.

JA! :D

men iaf det är en liten mörk historia som jag skrev ihop härom kvällen innan jag gick och la mig, jag gillar den.

puss( och ja, jag vet att jag är hemsk och blabla, jag vet det redan^^)

Hon stirrade ner på kroppen, förstummad över sin egen brutalitet, hade hon inte skakat av förtjusning då hans huvud hade öppnat sig och förstört resterna av hennes nya klänning.

Han hade alltid varit dömd att dö. Hon släppte hammaren som slog med en duns i golvet då hon vände sig om och sprang nerför grusgången de tillsammans hade planerat ut den korta biten till huset där köksdörren fortfarande spred ett sken av värme mot henne och hon log kort åt dess vänlighet innan hon snabbt stängde den och tog ut den bit av glas som hade fastnat i det högra låret av hans sista försök att göra henne illa.

Hon slängde ner glasbiten i vasken och stirrade smått förhäxat på blodet som antagligen var från både han och henne, de hade varit en och samma en gång i tiden, precis som blodet som flöt ihop hade de var oskiljaktiga, nu var det bara förstört, men hon var närmare sanningen än var hon varit på flera år just nu i det ögonblicket som fick hennes kropp att vibrera av den kamp som pågick medans hon studerade det snedvridna leendet som kastades tillbaka på hennes ansikte från reflektionen i fönstret, hon hade vunnit.

Hon visste att hon skulle bli tvungen att göra något då hon försiktigt öppnade dörren igen för att se om någon var uppe men innerst inne visste hon att ingen hade brytt sig om deras skrikande, de hade aldrig gjort det förut så varför skulle de göra skillnad just den här kvällen?

Hennes steg snabbades ofrivilligt på av små löjliga saker som att det blåste till i buskarna eller av de små tomtarnas blickar mot henne, de var de första som skulle få dö efter honom. Hon skrattade elakt mot tomten som inte visste vilket öde som väntade den nu när hans enda beskyddare var borta.

Det hade börjat dragit kallt och hon drog åt sig koftan som fortfarande doftade av honom, det var det som var lustigt, man kunde alltid känna honom på avstånd även om hon inte såg honom. Likt en varningslampa som drog igång så hon skulle hinna se upptagen ut eller vara den som han hade krävt att hon skulle vara.

Allt för att slippa hans vrede.

Men nu var det slut. Hon öppnade dörren till det gamla växthuset och ställde sig rakt i pölen av hans död och såg med avsmak ner på hans uppspärrade ögon som fortfarande var i chock över hennes beslut att äntligen få slut på deras lidande, att det blivigt han som dragit det kortaste strået hade bara varit ett vågspel, hon hade tagit sina kort och spelat dem för att komma ut som den vinnare hon hade varit innan hon hade lagt sina ögon på hans fördömda ansikte.

Hon böjde sig ner och drog pekfingret genom hans blod som börjat koagulera av hans död och strök ut det över sina kinder, förut hade det bara varit hennes eget blod som fått rinna nerför där allt för många gånger, det var dags för ombytelse och hon slöt ögonen ett par sekunder och drog in den märkliga doften av järn som borde gjort henne illamående då hennes eget alltid hade gjort det.

Men det var inte hennes, hon hade inte varit den som fått offra sig för blodutgjutelsen denna gång.

Hon reste sig upp igen och insåg att hon skrattade högt utan att kunna förstå varför, hon skulle säkert till helvete för vad hon hade gjort men helvete skulle inte bli hälften så hemskt som hennes liv hade varit, hon skulle nog klara av att hamna i helvete med.

Hon såg på honom igen, studerade den man han varit och den han hade blivigt under åren tillsammans.

Hon tänkte säga något men ångrade sig, visste att ord var något han aldrig hade hört på eller ens försökt att göra det, aldrig hade han hört hennes böner, hennes rop om att han skulle skona henne så varför ens försöka säga något när hon visste att han inte skulle lyssna i alla fall.

Det ekade då hon vände sig bort igen, numera beslutsam över vad som skulle hända och vad som inte skulle göra det då hennes fötter lämnade spår av blod efter sig då hon gick tillbaka till huset och såg ner på hans avkomma, de var så lik honom, men hon visste att det bara var en yta, de hade aldrig varit på någon av deras sida, de skulle få det bättre än att vara med de som hade gjort deras liv till ett helvete efter att först gett dem det.

Hon smekte deras huvud med hans blod som fortfarande fanns kvar på hennes hand och lämnande deras rum och gick till köket där som förut hade varit hennes plats att gömma sig och tog fram en av de knivar hon brukade använda till kött som hon visste var vass då hon hade slipat den själv bara för ett par dagar sedan och satte sig ner vid köksbordet, här fanns hennes liv, hennes yta, allt som hon trodde att hon hade ståt för fanns samlade i huset, allt.

Hon måttade inte ens när hon med ett snabbt hugg körde in kniven i bröstkorgen där hon trodde att hennes hjärta skulle sitta, det enda som hördes när kroppen punkterades var en lång utdragen andning av smärta, så lik de alla andra gångerna då hon hade fått utstått det skrek hon aldrig, då hade han vunnit om hon skrek, tiden verkade stå stilla och hon släppte handtaget och lutade sig bakåt likt det offer hon var åt hela förhållandet, smärta kunde hon sjukligt nog hantera efter alla år av ärr hennes kropp redan hade.

Hon log trots sin död, helvetet väntade fortfarande på henne.