yes det är jag.

en champion.

och vet ni varför? för att jag vet att man inte ska börja en mening med ett ''och'' OCH att jag bara är det.

var och glodde runt på lite andra bloggar och blev facinerad av en kille som skrivit om kärleken, det var så brutalt och ärligt på något sätt, jag gillade det, inget jäkla trams eller gulligus eller annat päckel somfolk gärna använder och sätter på en stämpel med kärlek.

jag har ingen aning om vem som faktiskt läser min blogg förutom Lisa då som är flitig på att kommentara=)

okej, ett par till vet jag om men men de behöver inte visas i ett dagsljus som bara skulle blotta deras sanna natur.

såf iaf en annan som beskrev sig sj, sara blev nyfiken och udrade om hon kunde beskriva sig sj.

hm?

vi gör ett fösök -  här mina damer och herrar är sanningen.

Sara Madelaine Eliasson

jag är stolt över mitt namn som det kanske syns. jag gillar att heta det jag heter, jag var nog det enda barnet som inte drömde om att få heta ett annat namn som mer skulle vara en prinsessa mer än en människa.

jag är född året 1989, samma år som de rev berlinmuren och nästan exat hundra år efter den franska revolutionen.

jag anser att mina föräldrar var alldels för unga och naiva för att ha barn i tjuoårs ålder och att livet har så mkt mer att ge än att skaffa barn när man är tjugo år gammal.

inte för att jag inte vill finnas. för det vill jag.

min uppväxt har minst sagt varit turbolent och en stor del av min barndom kommer jag ärligt inte ihåg längre, som det har blivigt raderad från min hjärna och kanske för det bästa.

jag har aldrig riktigt varit en av de där ''coola kidsen'' som styr skolan eller de som har varit utsatt för mobbning, jag skulle mer se mig sj som ett spöke under mellanstadiet och högstadiumet som sög upp den uppmärksamhet jag fick med tacksam sked.

det. har jag slutat med i dag.

jag är dock inte bitter över mina skolår, tvärtom så är jag nästan tacksam över att fått veta hur det är att hela tiden kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan i det sociala livet.

det gör mig starkare när jag träffar nya människor i dag.

i skolan hade jag dock aldrig problem.

tvärt om så har alla lärare om någonsin kommit i kontakt med mig älskat mig och uppmunrat mig till att utveckla min talang som jag hade i deras ögon.

för ja. jag vet att jag är smart. och jag är inte rädd för att säga det.

fine. jag kanske inte kan matte. där har vi det, den enda saken som jag inte är bra på.

men ärligt talat, vem fan bryr sig om siffror när världen snurrar av så många andra faktorer än av ett par tal.

kommer faktiskt i håg mkt av de mina lärare har sagt under mina skolår som hjälper mig att ta mig igenom livet när det känns tyngre som gör mig gladare och säkrare på mig sj.

tex så var det ulla, gulliga ulla på franzen som jag verkligen avgudade med hela mitt hjärta på grund av hennes godhet och engagemang till eleverna fast hon egentligen sj var sjuk hela tiden.

- ''en elev som du sara, möter man bara vart tionde år.''

det är stora ord för en som går i den åttonde klassen på en högstadium ska jag påstå, jag tänker fortfarande på henne och den meningen som verkligen gör mitt ljus starkare i mörka tider.

eller eva, som nästan förvånat utropade som eureka när jag kom tredje bästa i skolan på provet i ww2.

det var stort för mig, jag kände mig som jag kunde allt.

sen kom gymnasiumet.

jag älskade mina klasskamrater, eller min klassvänner, klassfamilj.

vi var ingen klass, vi var naturliga helt enkelt.

lärarna var dock en helt annan historia.

de var småsinta, rasistiska och kunde byta temprament snabbare än vad ett gråtande barn slutar låta om de får en påse godis.

jag tror ärlig att det hatde mig.

jag är inte så lätt att göra med som elev med tanke på att jag kräver alltid att få veta varför i stället för att bara göra uppgiften.

varför?

men till slut var det oxå tvungen att erkänna att jag var smart och jag kände mig lite bättre.

jag inser hur egotrippad jag låter men jag kan inte tro något annat då det är det enda lärare och männsikor sagt till mig så länge jag har andats.

sen att jag har tvivlat är såklart naturligt. till och med jag har en tvivlande sida.

min uppväxt.

som sagt turbulet.

minst sagt.

men den har gjort mig till den jag är i dag.

jag skulle inte vilja vara någon annan.

såklart lämmar det ärr i ens själ, det är en naturlig del av de svek som skett.

det finns bara två saker som kan få mig att gråta i hela världen.

min pappa

min katt

där har ni det, inte  död, det är inte orättvisa eller förlorad kärlek eller avundsjuka.

det är de två enkla orden som har mer komplikation bakom sig än vad en  utomstående inte kan förstå.

min pappa har förskjutit mig, förjävligt men sant, jag är ett bortglömt barn.

anledning?

vem vet egentligen men jag antar att det var för att jag tog min brors sida när det var bråk. kanske för att jag inte var den 50-tals inspirerande flickan han hade hoppats på den dagen jag föddes för tjgo år sedan.

och det gör ont.

ont.

att veta om det att mannen som en gång lovade genom min födelse att vara den som skulle skydda mig från allt ont blev källan till det som skär mig djupast i hjärtat.

min papa vill fortfarande ha kontakt med min bror.

jag är bara ett bortglömt barn.

min katt.

där har vi kanske en utsliten historia, jag och min mamma och bror hade henne i sex år innan hon dog oväntat i mina armar efter en epelepsianfall.

jag stör mig fortfarande på att tid från henne blev stulen bara för att man skulle övningsköra innan jag kom hem.

nej, jag är förbannad på det.

ni visste vad jag älskade tussan. era jävlar!

så med det sagt eller skrivit sitter jag faktist nu mer tårar i ögonen redan, men så är det när man beör de ämmne som gör mest ont.

gud ska veta att det gör så jävla ont.

kanske var jag för ärlig.

kanske kommer folk att bli arg för det jag skrev.

hey, med lite tur kanske jag blir polisanmäld för kräkning? vem vet.

kanske bryr jag mig inte längre.

kanske så måste jag skriva detta för att få visa vad jag känner och sluta skona de som gör mig illa så jävla mkt som jag har gjort innan.

allt som finns kvar är bara en gråtades flicka, undrandes vart hennes katt och pappa tog vägen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag känner mig så otroligt ensam utan min fina fästman att komma hem till efter jobbet, men jag vet att han älskar hålla på med militären så jag antar att det som gör han lycklig gör mig lycklig. helt otroligt att vi har klarat ett helt år och en m...

Wow vad jag inte alls bryr mig om att lisa holm är död. Finns 5 minnes grupper! 5! Lol som hon kan se dem liggandes på bårbordet. Jag blir äcklad av att se folk som försöker få pk poäng av någons död. För lets face it, unga människor dör en hemsk d...

tja så jag testar saker, kollar på hockey spelar carrie underwood för mig sj och njuter av att börja kunna andas igen efter två veckors förkylning. fundera lite på varför så få gillar country, kanske för att de är så gammaldags för de flesta, tr...

egentligen så handlar det inte alls om att jag inte har lust, det är mer om att jag är övertygad om att jag en dag kommer säga något orespektfullt/sant (alla gånger sant, c'mon its me) mot någon som är i min omgivning. faktiskt så kliar det litegra...

insåg att jag sjunger igen, har efter en smula klagan från robert om att jag varit tyst länge börjat igen, lite skumt från början, när det en gång varit som att andas för mig, men nu är det i gång igen, jag kanske inte tänker göra det på beställning ...