att beskriva i ord kan vara svårt hur denna tillsynens vanliga flicka kan ge så pass mkt kärlek i mitt liv kan vara svårt.

men jag ska göra ett försök.

jag kan inte komma i håg längre den dag som vi fann varandra, det är som jag aldrig haft ett liv innan jag såg dig för första gågen och du tyckte att jag var en äldre bitch och jag tyckte du var en snorunge.

du är mitt ljus, min ledstjärna och min tröst när jag är ledsen.

jag är ständigt i skräck om att jag ska vakna och förstå att det bara var en dröm då en sådan bra vän inte kan finnas i verkligenheten.

men ack så fel jag har för även om det ständigt skiljer 80 mil i från varandra så finns det igen bättre känsla än att se dig och med en förtjust röst ropa ditt namn, jag är hel igen.

och det sliter alltid extra i mitt hjärta när jag vet att det kommer dröja inna jag få se dig igen bara för att jag ska bli gladare när du kommer tillbaka till mig igen.

jag skulle ge mitt liv för dig lisa och mkt därtill för du är min famlij inte en vän. du är min syster och jag älskar dig, nu, då och förevigt.

jag ber till gud att vi aldrig ska skiljas.

stålsystar forver<3

you're mine. you know you are. you're mine<3

åhh det är hur skönt som helst att vara ute och cykla just nu i solen men det är värsta orkanvindarna så¨om man försöker att cykla norrut så är det jäklat mkt jobbigare än söder ska jag tala om.

fick värsta rycket och bara sjöng med till Addicted, var så länge sedan jag verkligen var ute nu, skulle verkligen behöba ett par gympadojor känner jag, är inte så kul att behöva slita på ett par klackar som man vet nötts ner så jäkla fort att man undrar om de gör dem av smör?
jäkla konsumetvärld, jag sja bygga en tidsmasikn och skaffa ett par skor av en riktigt skomakar typ från början av 1900 talet, där bytte de skor kanske varannat år och de höll! de höll vekligen! i dag tar det tre månader ( iaf på tjejsidan med klackar och hela balétten) att slitna ner till sulorna så de börjar att läcka in eller likande. skansdalöst.

nä nu ska jag se på inkheart tror jeg... ska bara slappa i dag men såg att det var andra fröknar som hade kinkyplaner sig minnsan:P mjaha men det f¨r stå för dem<3

puss

obs, detta är en kort liten historia utan fortsätting jag gjorde för typ något år sedan. ingeting fancy.

försökte att få fram en känsla av obehörgihet då jag skrev den men vet det tusan om jag lyckas allså...... om ni orkar, kommentar vad ni tyckte.

Om jag bara kunde säga hur det kändes.

Att älska. Det var den enda känslan jag skulle missa i detta liv. Och det var förjäkligt.

Mitt namn är Elizabeth Mary Ellison. Och det här är min historia.Vi kan börja från början. Jag är född i Michigan, USA. En vanlig liten småstad som du aldrig har hört talas om med människor som du sett tusen gånger.

jag hade en vanlig uppväxt, mamma pappa. Jag ni vet hela det där köret man läste om i tidningarna. Jag var normal som tonåring, hade en pojkvän, lyssnade på musik och älskade att skvallra som alla andra genomsnittliga tonårstjejer gör.

Jag var normal. Helt normal, en vanlig människa som man aldrig skulle märka av om det inte vore för att jag hade det vackraste leende som fanns i min stad, ja det var åtminstone det min mor brukade påstå, att jag var den vackraste flickan som fanns i hela min lilla stad. Det var nog sant. Jag var en skönhet.

Den skönheten blev min död.

Nu är jag inget.

Bara en skugga av mitt forna jag och det enda som håller mig kvar i det mänskliga samhället är den starka känslan av att jag inte är färdig än med mitt liv som slutade så tvärt.

Jag hade fortfarande inte vid detta tillfälle begripigt att jag bara var ett verktyg i en större plan som min mördare hade rullat i gång.  Ja han var min mördare. Många skulle nog se honom som en befriare, en välsignelse i detta eländiga liv där alla måste dö en dag. Jag såg honom bara som den han var i dag. Kall.

Men strunt samma. Det var min död vi pratade om för tillfället. Jobbig historia. Det vanliga. Jag var ung, dum och föll den första mannen som överöste mig med komplimanger och pengar, speciellt det där med pengar var en viktig del av min död. Tyvärr så är jag fortfarande besatt av dem. har inte lärt mig min läxa än antar jag.

Jag var som sagt ung och dum och det enda ledde till det andra och vips så hade jag ramlat av pinnen som skulle hålla upp min mänsklighet. Jag kräver ingen uppmärksamhet för att dö. Det gör alla och det finns betydligt värre sätt att göra det på än vad jag gjorde och det jag blev mest besviken på var att när jag låg in i det sista och rädslan hade lämnat mig tillsammans med hoppet om att det inte var en ängel som kom med ljuset och höll om mig till himlen. I stället fick jag se hans ansikte. Leende. Det var inte en vacker syn kan jag säga för mig som precis hade gått igenom min egen död och såg min lieman leende väntade igen som han ville göra om det hela. Han hade nog gjort det om han kunnat.

Han hade sagt ord om jag var perfekt och som jag nämnt, det var min skönhet som blev mitt fall och jag ångrar i dag att jag inte hade förståndet att gömma mig undan alla män som hade velat mig väl och uppvakta mig. i dag litade jag inte på dem. hade man en gång bränt sig på elden så var det lätt att inte leka med tändstickorna vilket är jobbigt då det är just den känslan som jag fortfarande sökte i mitt miserabla läge som folk skulle döda för. Själv hade jag ingenting för det. Jag hade försökt att ta livet av mig åtskilliga gånger utan effekt. Till slut hade jag gett upp och brutit mig lös från det elände som hade förföljt mig hela livet och funderat på om jag skulle gå med i nunnekloster för att slippa mitt lidande av sukta efter kärlek som aldrig skulle komma och försöka att söka förlåtelse åt den gud som inte hade släppt in mig när jag hade dött.

Tänk dig själv vad jag har stått ut med under årtionde som den jag var i dag, en utstött, en av de ovälkomna som varken himmel eller helvete släppte in längre, vi var en förpestad sort som försökte att ta sig fram i det evigt sjunkande hoppet om att lycka en dag skulle komma och befria oss från det som hade i många fall blivigt påtvingade att bära den förbannelse som jag kallade det.

Jag själv hade varit ganska ung då jag hade blivigt uppslukad av hans hemska sinne och hade glatt gått med på att låta honom göra vad han ville med mig, jag var trots allt den flicka som kunde få allt jag ville och hade haft ett lyckligt liv, jag visste ingenting om död eller lidande innan han visade mig det, att dö ska inte vara lidande men han hade sett till att de hade hittat varandra då han hade utan nödvändighet tömt hela min kropp på blod innan han hade stött in dolken i mitt hjärta. Det var därför jag var så vit. På det sättet skilde jag mig snabbt från de andra som fortfarande hade sitt blod kvar, för vi blöder om någon hugger oss, tro inget annat. Det är därför vi kunnat ta oss fram så länge, vi ser ut att leva, vi andas, vi äter vi blöder, vi skrattar och vi gråter. Men vi känner egentligen inte. Inte något. Allt är en fasad, Ett värn för att kunna smälta in i mänskligheten för att inte se vilken pest och böld vi var på den egentligen.

Det enda man kan se oss för vad vi egentligen är att läsa en ramsa som jag inte tänker lära er både för ert eget bästa och för att inte avslöja den ondska som döljer sig bakom visa ansikten som skulle vara för mycket för ett mänskligt öga att se utan att svimma av skräcken eller gå in i chock och det är inget jag önskar någon av er.

Jag är född ur en ondskans hand men visste alltid att jag aldrig passade in vid hans sida då det alltid tog emot att göra saker som han krävde av mig. det finns både goda och onda av oss. Fast det beror på vem som ser på gott och ont, visa skulle säkert påstå att vi inte ens förtjänade en titel som varken god eller ond då vi var som grå skuggor som alltid stannade i gränslandet mellan den linje som inte nuddar någon av sidorna, vi kan bara dra oss åt ett håll men aldrig riktigt vidröra vid känslan av varken ond eller god, vi kan känna illusionen men vi kan aldrig riktigt hata eller älska vilket grämde mig till det yttersta då jag hela mitt korta liv hade längtat efter att få känna på kärleken innan det släcktes och jag inte längre inte kunde känna.

Mitt namn är Elizabeth och jag har varit här i bland er i 203 år.